1. Bibehålla övre luftvägsförmåga: För bedövade patienter eller komatospatienter kan tungan och epiglottis falla tillbaka in i den bakre svalgväggen på grund av tungans stöd för att upprätthålla den övre luftvägarnas jämnhet och svalgmusklerna, vilket resulterar i övre luftväg hinder. När den riktigt sätts in i orofaryngeal luftväg, kan främre änden lyfta tungan och epiglottis från den bakre faryngeala väggen för att förhindra eller behandla övre luftvägshinder. Insättning i orofaryngeal luftväg påverkar inte stabiliteten i patientens cervikala ryggraden jämfört med andra metoder för att upprätthålla övre luftvägspatensitet (t.ex. lyft, underkäken och trakeal intubation).
2. Stödande för att suga: patienter med pseudobulbarisk pares, svårigheter att svälja och oförmåga att hosta, patienter med långtidsbäddssjukdom komplicerade med lunginfektion utan intubation och trakeotomi, upprepad stimulering genom nässug och lätt att skada nässlemhinnan, munhålan suger patienter är lätta att bita och suga sugröret, och kontraindikationen är inte samordnad. Efter det att orofaryngeal luftväg har placerats är sugoperationsmetoden enkel och insättningsdjupet genom munhålan är ungefär 5-6 cm djupare än näshålan, vilket är mer effektivt för att stimulera hostresponsen. Det är fördelaktigt att suga ut hosta i den djupa delen av luftvägen till övre luftvägarna.
3. Används som tandkudde: Förutom att bibehålla luftvägarnas patency kan orofaryngeal luftväg användas som en tandkudde för att förhindra att patienten upptäcker det endotrakeala röret som infogats i munhålan. I episoden av epileptiska anfall upprätthåller orofaryngeal luftväg inte bara patientens luftväg, utan förhindrar också att den biter tungan.
4. Andra användningsområden: för att hjälpa till vid orofaryngeal attraktion; i vissa patienters maskventilation hjälper appliceringen av orofaryngeal luftväg att uppnå maskstängning, till exempel en tandlös patient; hjälper till att införa orofarynx och intragastrisk kanal.